Igelkotten från 50-talet

Jag har alltid varit svag för djur. Både riktiga och låtsasdjur, tredimensionella såväl som i bokform. Detta blir extra påtagligt när det nu har tillkommit en mycket liten medlem i familjen. Nu har jag nämligen full legitimitet att åter fylla hemmet och tillvaron med allsköns färgglada djur och andra festliga figurer (en legitimitet som väl ändå får sägas ha lyst med sin frånvaro under de senaste i alla fall 20 åren). Både nya bekantskaper och sådana som hängt med mig sedan barnsben och som jag nu har anledning att börja umgås med igen. Jag hittade till exempel häromdagen en riktig pärla i bokhyllan: Gösta Knutssons berättelse om igelkotten Pigge Lunk, som gavs ut första gången 1958 och förutsom själva berättelsen innehåller sånger, mestadels på rim. Jag minns att jag tvingade min mamma att hitta på melodier till de där sångerna (boken innehöll visserligen också noter, men jag saknade antagligen tålamodet för att vänta på att min mamma skulle ta ut de rätta tonerna under läsningen). Boken börjar:

Pigge, Pigge, Pigge Lunk
är så fridsam och så snäll,
trivs när dagen blir till kväll.
Nosar, sniffar, snusar, fnyser
helst när inte solen lyser,
det gör Pigge, Pigge Lunk.

Och här är ett smakprov på vad några av kapitlen heter: "Vad ska vi göra med trollet?", "Vi bakar och bakar" och "Vart ska vi egentligen?" Åh, det är så otroligt charmigt. Gissa vad jag kommer att ha som kvällslektyr de närmaste kvällarna?

Hjärnkoll

När man som jag nyligen har fått barn får man lära sig att det finns något som kallas amningshjärna. Det innebär att man under amningsperioden är lite virrig, har svårt att hålla saker i huvudet, fullfölja resonemang och att formulera sig vettigt (jämför reptilhjärna, på Wikipedia beskriven som "en skämtsam benämning på de delar av människans hjärna som är verksamma vid driftpräglade beteenden och grundläggande biologiska funktioner"). Jag skulle tro att detta fenomen, som så mycket annat, går att skylla på hormoner. Med risk för att låta snobbig kan jag, min amningshjärna till trots, dock konstatera att just förmågan att formulera sig vettigt verkar vara på utdöende på många håll - och jag är nästan övertygad av att majoriteten av dessa språkslarvrar inte lider av amningshjärna (det fiffiga med att ha en blogg under småbarnsperioden är att man alltid kan dra fram sin amningshjärna ur rockärmen om någon skulle få för sig att klaga på exempelvis ens formuleringar).

Internet är förstås det mest skrämmande exemplet på folks slappa inställning till det skrivna ordet, och kanske bloggsfären i synnerhet. Tack och lov finns det förstås även otaliga exempel på välskrivna bloggar, men dessvärre går det nog två slarvskrivna dito på var och en av de välskrivna. Det är i alla fall vad min snabbt genomförda stickprovsundersökning ger vid handen. Tror jag. Vart jag vill komma med det här inlägget? Ingen aning, jag har tappat tråden. Kanske återkommer jag. Nu måste jag amma min bebis.

Fruarna på Jägershill

Vi, det vill säga min samboende och jag, funderar på att skaffa kolonilott. Eller egentligen är det väl själva kolonistugan vi är ute efter, lotten kommer väl så att säga på köpet. Men hur gör man då för att inte dra en nitlott? (jodå, pun intended)

Precis som när man väljer sitt ordinare boende måste man först välja område (ska det finnas många hundar i området? avstånd respektive närhet till havet? till närmaste dagligvarubutik? osv.) En man vi pratade med när vi var på kolonisightseeing, vars stuga var till salu, lät oss förstå att det allra första man bör göra är att ställa sig frågan huruvida koloniområdet man spekulerar på ligger så till att det kan översvämmas vid ymnig nederbörd i form av framför allt regn, men även snö. (och kanske i viss mån hagel?) Mannen, som var blond och i vår egen ålder, var också relativt snabb med att påpeka att hans stuga var så gott som såld redan, vilket ju kan ha berott på att han inte tyckte att vi verkade passa in i området. Vad han i så fall grundade denna eventuella slutsats på är svårt att säga, vi hade nog ändå en i mitt tycke relativt städad uppsyn - även om jag söndagen till ära låtit bli att sminka mig (söndagen är ju vilodagen och det är därför inte nödvändigtvis på sin plats att aktivt ägna sig åt skönhetsvård).

Hur det nu än var med mannens godkännande eller icke-godkännande av oss som framtida kolonistugeägare visade sig det område där vi alltså just nu tillbringade vår söndag i rekognoseringssyfte dessvärre tillhöra den olycksaliga skara som ligger i riskzonen för just ovan nämnda scenario (alternativt var detta ännu ett i raden av den blonda mannens trick att få oss att inte köpa just hans stuga, se ovan). Det gör att vi troligen kommer att välja bort just det här området, dess eminenta namn till trots: Jägershill. Mm, smaka på det, det låter som en blandning mellan Jägermeister och Chapel Hill i koloniform, som om samtliga Skånefruar skulle ha sina respektive kolonistugor just där. "Fruarna på Jägershill", snart på en tv-kanal nära dig. (Jag kommer dock troligen inte vara en av dem, om den blonde mannen får sista ordet, och det kan man ju säga att han redan har fått.)

Ta en titt på hemsidan vetja: http://www.jagershill.se/
 Särskilt gillar jag det kompletterande epitetet "Sommarparadiset"!

PS.

PS. I Texas är det tillåtet att ha capybaror som husdjur.

PS II. Min favorit ur The Doubtful Guest:

"It would carry off objects of which it grew fond, and protect them by dropping them into the pond."

What's in a name

Bloggen fick heta Den objudne gästen av den enkla anledning att allt annat var upptaget. Okej, kanske inte allt annat, men jäklar vad man måste vara innovativ för att ingen redan ska ha startat en blogg som heter det man ville döpa sin till. Så här: Jag tänkte först kalla den här bloggen Ord mot ord. Jag tänkte att det är ju det man gör när man skriver, man bestämmer sig för ord och sen skriver man om och byter ut ett ord mot ett annat - ord mot ord. Inte superfyndigt, men nåt ska den ju heta. Men nä, då finns redan en blogg med det namnet och som om inte det vore illa nog är det en rasistisk, islamfientlig sida man kommer till om man knappar in den adressen. Obehagligt. Jag försöker igen. Nåt enkelt, som "by Lina". Okej, upptaget, inte så konstigt kanske. Jag funderar vidare. Capybara, världens största gnagare, tillika mitt bästa djur? Men vaffan, upptaget av nån som uppenbarligen bara registrerat en blogg och sedan skrivit ett inlägg 2001 som lyder: "Well now." Ingen värdig vinnare av capybara-namnet, kan jag tycka spontant. Inte för att den här bloggen bara kommer att handla om capybaror och därmed skulle vara en extra värdig kandidat att bära namnet (det ska gudarna veta att ingen skulle vara lyckligare än jag om jag hade tillräckligt mycket capybarastoff i rockärmen för att driva en hel blogg om det fina djuret) - men det är ändå inte helt osannolikt att jag kommer referera till capybaror lite då och då när andan faller på. Men om jag stavar kapybara med k då? Jodå, sure enough är det också upptaget. Av Keith och Patricia. Två (visserligen rätt söta) amerikanska, oerhört glada pensionärer som precis varit på semester i Slovenien. (Besök deras blogg, de blir säkert glada!)

Men Spell Out då, som jag kallade mitt företag (eller ja, min F-skattesedel), och som är en term från functional grammar inom lingvistiken? Upptaget förstås. Och så fortsätter det.

"Den objudne gästen" är den svenska titeln på Edward Goreys bilderbok "The Doubtful guest", en bedårande historia på rim om en figur som en kväll bara dyker upp hos en familj som sitter och äter middag i sitt fina slott. Jag tänkte att det kunde passa eftersom jag är lite som en objuden gäst i bloggvärlden. Eller kanske i alla fall en gäst. Likt Goreys objudne figur står jag och kikar in i bloggcommunityn med näsan tryckt mot fönstret, iklädd en stickad halsduk.

Everybody else is doing it, so why can't we? (läs: I)

Jag är ganska, för att inte säga 100 % säker på att Cranberries inte syftade på att blogga när de gav ut sin skiva med ovan nämnda titel 1993. Troligtvis syftade de på att göra musik och/eller just ge ut en skiva. Men titeln, tillika frågan, fångar lite essensen i min inställning till att starta en blogg - alla andra gör det ju, så varför skulle inte jag kunna? Eller egentligen har jag väl aldrig tvivlat på att jag kan starta en blogg. Frågan har väl mer varit varför jag skulle göra det. Jag har aldrig riktigt fattat grejen, varken med att driva en blogg eller att följa olika bloggar. I alla fall inte de här vardagsbloggarna som inte handlar om nåt särskilt, varför skulle jag vara intresserad av vad en för mig helt okänd person sysslar med om dagarna, vilket smink hon använder eller vilken konsert han varit på? Dessutom är det jobbigt att läsa på skärmen (bara ett exempel på avseende i vilket jag är lite som en pensionär). Omvänt är min spontana gissning att ingen kommer att vilja följa min blogg heller, men tänk på det som parfym: jag har alltid varit av åsikten att man använder parfym inte för att lukta gott på håll, utan för att lukta gott om någon skulle råka komma nära. Alltså: jag startar inte den här bloggen i syfte att bli läst. Jag kommer inte att lägga ner en massa energi på att få folk att hitta den. Jag skriver i fall någon skulle råka knappa in den här adressen, eller hamna här via nån sökmotor. Då vill jag ju att det ska lukta gott.

Och för att återknyta till titelspåret. Man borde rimligtvis också kunna dra en parallell till musicierande. Folk som håller på med musik spelar ju in sig själva och lägger ut på myspace, och de filmar hur de kommer och sätter sig på en pall framför kameran med en gitarr för att sedan lägga ut det på youtube. Frågan är ju egentligen densamma, vem tror de ska kolla? Men så gör de det kanske inte heller för att folk ska kolla. De gör det kanske för att de tycker det är kul, sen om nån kollar så är det en bonus. De räknar kanske inte med att någonsin ge ut en skiva, utan de kanske bara, som det så fint heter, jammar. Testar lite. Jag ser det här som samma grej. Jag kommer nog aldrig skriva den där romanen, än mindre få den utgiven. Men icke desto mindre tycker jag om att skriva. Alltså jammar jag. Och det utan att egentligen ha nåt särskilt att säga. Förlåt Internet att jag använder lite av ditt utrymme till det.

Mer om vad den här bloggen kommer och inte kommer att handla om finns snart att läsa i ett inlägg nära detta.